Ibland så kan jag tänka tillbaka på hur allt var för ett år sedan, hur allt var när Hassan hoppade alla hinder man styrde på. När vattenmatta, plank och grindar inte var en tanke på att vara läskiga för honom. Men jag vet inte vad som hänt, det är nästan DET som är det jobbiga. Jag vet inte varför just den där vattenmattan blivit läskig, varför en bom blivit så läskig och varför han för ett år sedan flög över 1.05 m och idag inte alls kan hoppa de höjderna. 

Och jag har fått så mycket tips att kolla upp så att han inte har ont, kolla med equipterapeut, massörer osv men jag HAR kollat, det är ingenting. Han har bara blivit SÅ osäker i sig själv. 

 

Det som är jobbigast för mig är att inte veta, att inte veta varför ändrats trots att han inte har några skador.. han går rent, han är ren. Han är fräsch och hel. 

 

Men det senaste har vi börjat bygga upp det igen, han har börjat kunna hoppa en banan på lite högre höjder. Han KAN men han är bara så otroligt, jäkla, envis. Jag valde att börja om på NOLL. Efter tävlingen han inte ens rörde sig framåt så ville jag börja om. 

 

Jag hoppade två veckor senare på världens lägsta höjd, som att vi aldrig hoppat innan. För jag vill ha upp DET igen, jag vill få upp hans självförtroende till max igen och jag kommer ge allt jag har för det. Det ända jag vill är att kunna starta en pay & jump med tävlingshinder, komma runt felfritt och få känna känslan av en felfri runda med min absoluta absoluta absoluta bästavän. Men vägen dit så behövs en mängd träning, en mängd träning på titthinder och så mycket timmar på ryggen att få honom att förstå att det inte är läskigt. 

 

Och vi kommer inte stressa, jag älskar honom mer än någonting annat på jordklotet och det ända jag vill är att han inte ska behöva vara rädd för hinder. För det är han ju inte, egentligen, innerst inne..