När tankarna tar över

Vet ni vad? Det SUGER att inte kunna tävla min egna häst i hoppning. Det suger så hårt att kolla på tävlingsdata basen, att kolla in alla bloggar som tävlar och att veta att jag inte har hästen som kan göra det. Jag vill också känna känslan efter en felfri ritt på högre än 50 centimeter, jag vill också få skaka hand med en funktionär för att ta emot en plakett och en rosett. Jag vill också se resultat på tävlingsbanan. Såklart jag kan tävla dressyr med resultat, men det är ju hoppning jag alltid velat göra.

 

Pay and jump efter pay and jump kommer jag varje gång hem med tårar i ögonen, jag har alltid lastat ur Hassan utan en rosett med mig, utan en felfri ritt i bagaget. Jag vill så mycket och varje tävling ger jag allt jag har och lite till för att han ska hoppa men gång efter gång gör han det inte. 

Och jag skulle aldrig vilja byta ut honom heller för den delen, för han är inte någon tävlingsmaskin, han är min bästavän och det har han alltid varit. Men jag vill så gärna också ut och tävla ibland och jag vill göra det på Hassan. 

Jag vill anmäla mig till en tävling med mitt och HANS namn i startlistorna på en hopptävling, jag vill starta min egna häst i hoppning. Det är han jag vill tävla på. Men det går inte. Han vill inte hopptävla. Han har inte ont men han är bara så otroligt rädd för varenda liten sak. 

Det sänker mitt självförtroende så otroligt mycket, att se folk kolla och stirra för att man inte får över sin häst över första hindret på 60 cm. Men han är inte så jävla lätt. Han verkar som ponnyn som annars gör allt för ryttaren trots att det inte är så.

 

Ska jag kanske kolla runt om jag kan få tävla och träna någon annans ponny en gång i veckan eller två, få starta en hopptävling och få upp mitt självförtroende lite? 

Men jag vill inte utan min Hassan. 

 

Tankarna snurrar och jag har ingen aning om vad som kommer hända eller vad jag ska göra. Det ända jag vet är att jag aldrig aldrig aldrig kommer sälja honom för en tävlingsponny. Han kommer alltid stanna hos mig och han kommer alltid vara min prioritering ett. That's it. 

Vad bra skrivet. Jag förstår exakt vad du menar. Min ponny är sex år och trots att det är nästintill vuxen ålder kan hon inte alls så mycket som hon borde. Sent utvecklad, det är vad hon är. Det enda jag vill är att starta i en tävling, känna flytet.. Men det kommer inte. Jag blir så ledsen, men jag hoppas på framtiden. Nästa år ska vi ställa upp i minst en tävling, det har jag bestämt.
Jag hoppas det blir bättre för dig♥

Vet hur du känner (ungefär, eller jag har varit i typ samma sits). När hästen inte vill och man känner sig helt värdelös! :( Men du kanske ska ta hem en equi terapeut (stav) ? Kostar skjortan men är väldigt värt det. Då får du se om han kanske har en spänning nånstans, eller annat. :/ Men du vet ju självklart bäst för din häst så jag ska egentligen inte lägga mig i, eller hur man ska säga. Din Hassan är verkligen en fin häst, du måste vara stolt över han.

Förstår att det måste vara tråkigt att det är så, men jag gillar verkligen att du (till skillnad från många andra idag) ser bandet mellan häst och ryttare som något viktigare än antalet rosetter.