Vet ni hur hjärtskärande det är när man kommer hem och rider i paddocken på en annan ponny medans min prins står i hagen och gnäggar. Att se hans öronspetsa frammåt och galoppera runt glatt brevid paddocken där jag rider på en helt annan häst. En häst som inte är han, inte är min alldeles egna prins. Det är hjärtskärande om något! Att inte få sitta på min älskade ponny. Det är inte tävling och träning som är det viktigaste för mig, utan det viktigaste för mig är att han ska ha det bra, och att vi ska ha så roligt som möjligt tillsammans. Att se alla andra kunna utvecklas och ha en rolig resa med sina ponnysar, och själv står man med sin ponny hemma och försöker hindra tårnarna att falla. Krama om min bästa kompis och veta att jag kanske aldrig kan sitta på honom igen utan att han får ont. 

 

Min älskade ponny som jag kan göra vad som helst för! Han är inte min tävlingsmaskin som kommer och ger mig nya rosetter att hänga på väggen eller ger mig resultat som jag kan skryta om på nätet, han ger mig en fantastisk resa och han ger mig lycka. Den där lyckan som INGEN annan kan ge mig. När man kommer med ruffsigt hår och världens fulaste kläder, bryr han sig inte och fryser inte ut mig. Han berättar inte mina hemligheter för någon och han finns alltid där för mig! Även fast han inte sagt ett enda ord till mig...

 

Är det inte sjukt? Att man kan älska någon så mycket som inte ens sagt ett ord till oss. Men på något sätt känns det som om dom prata med oss. På ett eller annat sätt. Det känns som dom förstår oss i situationen vi sitter i och försöker trösta oss med deras varma mule. Jag kan offra allting för min lilla ponny som står ute i hagen. Jag kan lägga av med skolan helt och ägna tid åt bara honom, även fast det skulle vara en fara för min framtid med jobb. Jag skulle gjort det för honom, efter allting han gjort för mig. Min älskade bästis. Min älskade vän som står mig närmast och som har tagit mitt hjärta med storm. Fyf*n vad jag älskar dig Björkens Caliber..